Jag, mina tankar och minnen

Jag kände mig jättetrött och gick och lade mig tidigt i kväll. Kom att tänka på något jag, min syster och hennes man  pratade om idag, något med anknytning till när Ville var sjuk och vi låg inlagda på Västerviks sjukhus, VS. Med ens blev jag klarvaken, jag kände hur pulsen ökade och tankarna for tillbaka till VS. Det har hänt många gånger tidigare och jag vet att det är ett sätt för mig att bearbeta allt som har hänt. Ibland tycker jag det känns skönt att skriva om det.

I kväll tänker jag mycket på eftermiddagen och kvällen när Ville var som sämst. När läkaren berättade för mig att Ville skulle skickas vidare till ett sjukhus med en barnintensivvårdavdelning, BIVA. Jag blev jätterädd samtidigt som jag blev lättad.
Rädd för att intensivvård låter så skrämmande, jag visste att Ville var jättedålig men när erfarna läkare kommer och säger att det är nödvändigt så blev jag rädd och tänkte det värsta.
Samtidigt hade jag sett Ville kämpa med andningen i över 1 dygn och det blev bara värre och värre, jag tänkte som läkaren också bekräftade för mig, att Ville kommer inte orka kämpa med andningen så länge till. Han behövde mer hjälp. Så när läkaren började prata med mig om respirator kände jag en enorm lättnad. Jag ville att det skulle ske genast.

Då visste inte Andreas om hur allvarligt läget var. Han satt i bilen på väg upp till VS för jag hade ringt och bett honom komma ( vi hade bestämt att han och barnen skulle komma och hälsa på kommande dag) och när jag ringde visste inte jag heller om planerna för Villes kommande vård. När jag fick reda på det bestämde jag mig för att inte ringa honom på vägen och berätta, han skulle bara ha blivit ännu mer orolig och förmodligen en mycket sämre bilförare.
Jag tillsammans med läkaren kom överens om att han skulle möta Andreas på avdelningen och berätta och förklara hur läget var.

När personalen från sjukhusets IVA hade hämtat Ville ringde jag mamma. Jag försökte lugnt förklara vad som hände och det gick bra. Jag var och är förvånad hur jag kunde hålla mig så lugn och sansad i den situationen jag befann mig i.
På IVA fick Ville mediciner för att lugna andningen. Det kändes skönt att se att han inte behövde anstränga sig så mycket för varje andetag och att andningsfrekvensen minskade. När vi väntade på att Ville skulle läggas i respirator och att sjuktransporten skulle komma stod jag, Andreas, peronalen från barnvårdavd och IVA och pratade och till och med skämtade lite. Jag ursäktade mig för det kändes fel att vara lite glad när Ville var så sjuk men jag blev snabbt tillsagd av peronalen att absolut inte tänka och känna så. Peronalen är erfarna och tänkte säkert, en mamma i chocktillstånd. Det var precis det jag var.

Andreas gick till rummet för att försöka sova inför bilresan till Stockholm. Jag och sköterskan jag har skrivit lite om tidigare gick och satte oss och pratade. Jag fick inte vara i rummet när dom intuberade Ville med respiratorslangen. 
Nu, efter vi fått veta att Ville har ds, har vi fått information att barn med ds ofta är överrörliga (vilket Ville är) och kan vara instabila i halsryggen. När man intuberar böjer man ofta huvudet bakåt och då ska narkosläkaren vara medveten om ev. instabilitet. När barn med ds är äldre än 3 år ska röntgen av halryggen utföras innan man intuberar. Är halsryggen instabil ska läkarna ha vetskap om det så inte ryggmärgen skadas. Inget som vi visste om när Ville intuberades.
Efter lite väntan kom läkarna från ALBS (Astrid Lindgrens BS) tillsammans med ambulanspersonalen som skulle köra dom till det väntande ambulansflyget. Väldigt fokuserade på det dom gjorde lyfte dom över Ville i något som såg ut som en kuvös, hade överlämning med VS läkarna, gav mig telefonnummer så att vi kunde ringa när som helst längst vägen och sa sedan hej då. Det var jobbigt att se Ville åka iväg.

Jag gick till rummet på barnvårdavd och väckte en sovande Andreas. När jag såg rummet påmindes jag på nytt hur intensivt dom hade jobbat runt Ville, hur sjuk han var. Det låg saker överallt och på golvet hade dom slängt kompresser, plåster och skyddsplast till sprutor. Sjuksköterskorna skulle ta många blodprover på Ville så dom ville sätta venös infart på Ville men blodkärlen var pyttesmå och gick lätt sönder. Efter några försök gick det. Han blev stucken mänga gånger, våran lilla Ville.

Jag har åkt många berg-och dalbanor, dom allra flesta känslomässiga, det senaste halvåret.