Fler funderingar

Jag såg Aktuellts reportage om att färre barn föds med down syndrom. Flera barn med ds "upptäcks" under fosterstadiet och aborteras. Fler och fler gravida blir erbjudna att gör tester där man kan få reda på hur stor sannolikheten är att barnet har ds. Men i reportaget framgick inte vilket test dom menade.
Lite otydligt reportage enligt mig.
Man skiljer mellan invasiva och icke invasiva metoder/tester.
Till de invasiva metoder hör moderkaksprov och fostervattenprov. De kan ge nästan helt säkra svar på om fostret har ds eller inte men det finns också en liten risk för missfall.
Till icke invasiva metoder hör test som nackuppklarning (NUPP), trippeltest, biokemisk screening, KUB och ultraljud. De påverkar inte risken för missfall men ger ingen garanti för att fostret inte har ds.
De icke invasiva testen ger enbart en riskbedömning. Många som oroar sig för att få missfall i samband med ett moderkaksprov eller ett fostervattenprov gör ofta ett icke invasivt test innan man beslutar sig för att genomföra fostervattenprov eller moderkaksprov. Med det underlaget kan man besluta om det känns nödvändigt att göra ett fostervattenprov eller inte.
Eller som i vårat fall gör man ett NUPP-test som ser "bra" ut och går inte vidare. 

Som jag har skrivit tidigare, är jag glad att vi inget visste. Skulle aldrig för hela mitt liv välja bort Ville!!! Det har hänt att jag börjat funderat över vad jag/vi skulle gjort i fall vi skulle ha fått reda på att Ville hade ds (i fosterstadiet). Jag kommer inte långt i mina tankar, jag ser Ville. Vårat liv och Villes bonuskromosom är vi, våran familj. 
Hans bonuskromosom har reda gett oss så mycket. Då tänker jag på alla nyfunna vänner som betyder jättemycket, all ny kunskap och framför allt ett uppvaknande att inte ta allt för givet. Innan Ville föddes tänkte jag ungefär hur Elias och Hannes liv skulle komma att se ut. Först skulle dom gå i skolan många år, flytta hemifrån och skaffa sig ett jobb dom skulle trivas med, träffa en tjej och bilda familj (i stora drag). Jag vet nu att inget går att ta för givet. Vi vet inte ens vad som kommer att hända i morgon. Jag går inte omkring och tänker på att jag ska leva i nuet hela tiden men tanken finns i bakhuvudet och tittar fram ibland.
Man ska vara glad för allt man har istället för att vara ledsen för det man inte har. 
Ville kommer att lära sig stå, gå, prata m.m men det kanske kommer ta lite längre tid, eller inte. Det vet vi heller inget om.
Det finns diagnoser som jag tror är "värre" att leva med än ds. Därför funderar jag ibland på hur man tänker kring fosterdiagnostik?