Oktobertankar

I kväll när barnen hade somnat och Andreas var på OAIK-festen satt jag med min mobiltelefon och läste alla gamla meddelande mellan mig, vänner, släktingar och familj. Meddelande som skrevs när Ville var sjuk och vi var i Stockholm med honom. Det blev känslosamt och igen blev allt som hände så tydligt i minnet.
När vi satt i bilen på väg hem från V-vik efter att fått provsvaret som sa att Ville har ds sa jag till Andreas att jag ville att alla som vi känner skulle få veta att Ville har ds så fort som möjligt. Jag satt i bilen och skrev det MMS.et som jag följande dag skickade iväg till vänner och släktingar. Våra närmaste ringde vi och berättade för efter att vi klev utanför sjukhusdörren, dom visste redan om att provet hade tagits.
Jag vet inte riktigt om jag tackade för alla fina och uppmuntrande kommentarer i samband med Villes sjukdomstid och provsvaret, så tack alla som visade sådan omtanke! Det värmde verkligen!

Nu börjar det mörkna tidigare och tidigare på kvällarna och vintern närmar sig igen.
Det är mycket känslor som gör sig påminda för mig när den årstiden närmar sig och pågår.
Det är den årstiden som påminner mig och gör mig så glad när jag tänker på våra 3 underbara prinsar.
Eftersom Elias föddes i december och Hannes och Ville föddes i januari kommer jag så väl ihåg hur det kändes att vara höggravid och längtan efter deras födelse. Mycket glada minnen eftersom allt gick bra och resulterade i att våra underbara prinsar kom till världen!

Det är också en årstid med tråkiga minnen.
I december för 2 år sedan drabbades vi av ett MA, missed abortion (fördröjt missfall). Jag blev gravid i september det året. I grav.vecka 8 slutade det lilla hjärtat att slå. Inget som jag märkte något av förrän 3 veckor senare. Jag fick en pytte, pytte liten blödning och fick höra att det var säkert inget att oro sig för men fick en tid hos läkaren för ett ul-ljud så jag inte skulle behöva oro mig.
Andreas och jag åkte till läkaren och han började ul-ljuda. Jag var jättenervös och vågade inte titta på skärmen men blev lugn när jag såg Andreas le med hela ansiktet. Läkaren forsatte att ul-ljuda och Andreas leende fösvann. Läkaren vände sig mot mig och sa att han tyvärr inte kunde se hjärtat slå.
Han mätte det lilla fostret och konstaterade att det inte blev mer än 8 veckor gammalt. Jag hade gått i 3 veckor lyckligt ovetandes. Det kändes fruktansvärt!
Vi hade bara några dagar innan berättat för Elias och Hannes.
Vi åkte hem och det var ett jobbigt dygn som följde. Jag låg hela natten och tänkte på det lilla i min mage som inte längre levde. Morgonen därpå åkte vi till V-viks sjukhus och jag blev sövd medan läkarna utförde en skrapning. Det var en jobbig period i mitt/vårat liv.
Tur att jag har världens bästa familj!

Ett halvår senare blev vi gravida med Ville. Glädjen över graviditeten med Ville överskuggades med mycket oro. Först efter ul-ljudet i grav.vecka 18 började jag känna mig lite lugnare.
Allt gick bra och vår 3:e guldklimp föddes.
Redan efter att Ville var drygt 1 vecka kom oron över hans viktras och sedan hans sjukdomstid med händelser och all den oro som det medförde.

Alla dessa speciella, på sina sätt, händelser gör vintern till en känslofylld årstid för mig.