Morgonen började med Villemys. Han har verkligen kommit igång med "gurglande" ljud. Han är som mest "pratsam" på morgonen. Han ler mycket mot oss. När jag tar hans båda händer tittar han nöjt mot mig, då vet han att jag drar upp honom först till sittande och sedan till stående. Det tycker han om.
Dagen fortsatte med innebandyavslutning för Elias del, vi har haft trevligt besök av grannarna, barnen har lekt med kompisar, Ville och jag tog en promenad till moster och nu står Andreas ute vid grillen och vaktar en fläskfilé.
En perfekt dag helt enkelt.
Hej Ulrika!
SvaraRaderaHoppas du minns mig, Lina från Vimmerby(Ajas kompis). Vi pratades vid idag och hon berättade att ni blivit föräldrar igen!!!
Vill gratulera till er fantastiska lilla Ville. Såå söt!!!
Jag måste säga att det gick åt många näsdukar när jag läste om er första tid med Ville och allt dramatiska ni upplevt under den här tiden. Vilken resa ni gjort med detta lilla knyte. Vilken liten kämpe ni har! Jag vill bara säga att jag gärna kommer följa dig/er här på bloggen. Du smittar livskraft och glädje med ditt skrivande om Ville. Tack för att jag får möjlighet att läsa. kram till er alla /Lina
Hallå! Katti berättade att du har en blogg, så nu har jag hittat hit. Jag har "småföljt" Villes tuffa start genom henne och fy så oroligt det kändes när ni var inlagda. (Borde ha ringt, jag vet, men vi har ju aldrig pratat i telefon tidogare och du vet, man tänker att "jag tar upp det nästa gång vi springer på varann", men nu hittade jag den här innan jag sprang på dej....)
SvaraRaderaJag har också tänkt på detta med att Ville inte har några tydliga "DS-symtom". Även om jag förstår vad du menade med att det kanske kan vara en nackdel, så var det ju också tur för nu hann ni träffa "Ville, vårt nya tillskott i familjen, en ""vanlig"" (ja, vad betyder det?) liten bebis" INNAN ni fick "en liten bebis med diagnos"... Det tror jag är guld värt. Chock på BB vill man helst undvika kan jag tycka..
Stort grattis till Ville för att hans hjärta är perfekt! Måste kännas underbart. Jag kan inte mycket om downs men det är väl en hel del fler kroppsliga frågor som oroar så här i början antar jag.
Det är inte heller helt lätt att vänja sig vid att vara förälder till ett barn med funktionshinder (säg inte "handikappat", då får du skäll på habiliteringen, "handikappade är vi alla lite då och då, t.ex när vi har brutit ett ben eller är för korta för att nå till översta hyllan i affären..." När man tänker på det så låter det också bättre att säga att barnet HAR ett funktionshinder än att barnet ÄR funktionshindrat -hänger du med? Det där kommer du/ni att bli känslig för i framtiden, jag lovar...)
Tänkte på det du skriver om DS, om vad ordet betyder och om vad livet med DS innebär idag och förr i tiden. Många gånger när jag har kollat på "Köping-serien" och "Praktikanten" i ICA-reklamen har jag tänkt på hur oerhört stort och viktigt det är att människorna bakom funktionshindret faktiskt visar sig, det gör att både människorna och diagnosen normaliseras. Jag tror att "folk i allmänhet" blir mindre rädda för människor med DS när de har sett att det är "vanliga människor" bakom diagnosen, en viktig lärdom...
Superbra att du har startat bloggen, verkligen, jag kan tänka mig att det är ett bra sätt att ventilera och bearbeta allt som händer. Kommer kolla in här i fortsättningen! F´låt att det blev så långt!
Stor kram!