Sitter här och tänkter tillbaka 1 år i tiden och fick en stor klump i magen. Tårarna börjar trilla och jag tänker på hur lyckligt ovetandes vi var för 1 år sedan. Jag befann mig i en lyckobubbla där oron över Villes viktnedgång släppt taget om mig. Han hade äntligt börjat öka i vikt och var pigg och frisk. Det var inte många dagar vi och Ville själv fick njuta och andas ut innan vår lilla älskling fick en ny tuff utmaning bara 4 veckor gammal.
Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat ana att Ville några dagar senare skulle ligga på BIVA (Stockholm) i respirator och kämpa mot rs virus och lunginflammation och oron hade på nytt fast grepp om mig.
Och inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat ana att några veckor ytterligare skulle vi få beskedet att Ville har Downs syndrom.
Puhh, jag blir alldeles matt!
Tänk vad lite vi vet om framtiden...och tur är det!
Jag njuter till fullo av Ville och mammaledigheten och tänker att inget i hela världen är lika viktigt för mig som mina barn! Älskar dom så!
fredag 10 februari 2012
2 kommentarer:
Tack för att du besökt min blogg! Kommentera gärna, jag vill läsa lite jag också ;-)
(Om du är osäker på vilken profil du ska använda så välj "namn/webbadress" och fyll bara i ditt namn,tryck sedan på knappen "Fortsätt" och sedan "Skicka kommentar". Därefter kommer det upp ett lösenord som ska fyllas i den tomma rutan och tryck sedan återigen på knappen "Skicka kommentar"! LYCKA TILL!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja visst är det så, att det nog är bäst att inget veta om framtiden.. och eran fina Ville visade sig vara en stark gosse som klarade av sin sjukdomstid, han kände säkert sin familjs enorma kärlek! Ville är en av mina idoler inom "ds världen", han är så fin och duktig! Och snart har jag följt din blogg ett halvt år, tiden går fort! ha det så bra,och ta hand om din fina familj! :)
SvaraRaderaJa Nettan, tur Ville är en liten tuffing. När man är där vi och ni är så får man läsa många olika livshistorier om hur otroligt starka dessa små barn är. Jag tycker att tiden går alldeles för fort och jag har lovat mig själv att bli bättre på att bromsa ner när jag tycker att det blir mycket och tiden bara försvinner iväg. Jag kan inte förstå att Ville redan är 1 år gammal. Hoppas allt är bra med er och njut av eran lilla tjej som är så fin :-). Kram
SvaraRadera