Ett år sedan...

 Många tankar denna vecka har vandrat 1 år tillbaka i tiden.

Minnena är fortfarande väldigt starka och det kommer nog att vara så. 

 Nuförtiden känns det för det mesta helt okej när jag tittar på bilder från förra året. 

Jag är så lycklig över att allt har gått bra och att Ville är en frisk liten kille! 

 Korten nedan är tagna när jag fick hålla Ville i famnen i några minuter 3.e dagen han låg i respirator. 

Det var inte det lättaste och mest naturliga med en massa slangar och sladdar som jag var livrädd skulle fastna i något och göra Ville illa. 

Det var den absolut tuffaste och svåraste tiden i mitt liv! Att stå helt maktlös vid sidan om utan att kunna göra någonting. Så kändes det då men jag vet att vi hjäpte Ville genom att vara där. Prata med honom, sjunga för honom, hålla honom i handen, klappa och smeka honom..... men just då ville jag sååå mycket mera!  

 På detta kort var Ville piggare och vaken (som ni ser) och han fick lugnande medicin för att inte bli irriterad och arg på respiratortuben. Det var såå tufft att inte bara lätt kunna plocka upp denna lilla underbara kille i min famn. Men det skulle inte dröja länge, dagen därpå drog dom ur respiratortuben.

 Jag spenderade också en hel del tid i amningspumprummet, även kallat "kobåset". Elias och mammas så passande namn på det lilla, lilla rummet där jag satt vid maskinen och pumpade bröstmjölk. Jag kände mig verkligen som en mjölkkossa där inne.

 En kväll minns jag speciellt. Det sista jag gjorde varje kväll var att säga god natt till Ville och ta med mig pumpflaskan och nyckeln till pumprummet. Denna kväll var inget undantag förutom att jag slet upp dörren till familjerummet (därifrån en dörr till det lilla, lilla kobåset) och sprang rakt på inredarparet från tv, Simon & Tomas. Vi hälsade lite beklagande på varandra sedan låste jag snabbt upp dörren och försvann in i kobåset. Där satt jag länge den kväll och försökte lyssna mig till om dom hade gått eller om dom fortfarande satt kvar. Jag ville inte komma ut och möta dom igen med min lilla flaska med bröstmjölk i högsta hugg, så löjligt av mig. 

Den beklagande, sorgsna tonen hade dom allra flesta, liksom vi, som man hälsade på och pratade med när Ville låg på BIVA (barnintensivvårdavdelningen). Alla där hade ju, eller kände, något allvarligt sjukt barn. Det var ofta en nedstämd, ledsam stämning i familjerummet av förklarliga skäl.

 På kortet nedan har respiratorn kopplats bort (efter 5 dygn) och Ville får andningshjälp av en cpap. 

Jag blir påmind när solen lyser i Villes lilla ansikte och jag ser ärret han har i pannan efter att cpap:en skavt upp ett sår. Ja, det är mycket som påminner mig fortfarande.

 Nu var det bara sondslangen kvar. Detta kort är taget sista dagen på Astrid Lindgen BS. Ville var lite missnöjd och jag var mamma-orolig, rädd, lättad, glad, förväntansfull.....

Här hade Ville och jag anlänt till Västerviks sjukhus. Det var många i personalen som kom och välkomnade Ville tillbaka.  

 Kortet nedan är taget dagen innan jag trodde vi skulle bli utskrivna, dagen innan Downs syndrom knackade på våran dörr.

Allt har ju som sagt gått bra och här är ytterligare ett litet bevis på det...
Notera den lilla björnen, en present från familjen B, som fortfarande hänger med.