Minnen som kommer tillbaka då och då

Idag har det varit många tankar och lite prat om Villes och våran tid på ALbs (Astrid Lindgrens barnsjukhus) som gör att jag vill skriva lite till.

Jag läste precis en blogg som en pappa till en liten flicka skriver. Flickan låg inlagd på ALbs och pappan skrev om sjukhustiden. När jag läste så kom många minnen tillbaka därifrån. 

Jag förstår för det första inte att jag tyckte att dagarna gick så fort för alla dagar var ungefär lika.
Det var en väntan på att Ville skulle bli bättre från sin infektion.
Jag vaknade varje morgon vid 5-tiden av att mina bröst ömmade för dom var fulla med mjölk. Sköterskorna sa till mig att sova så mycket jag bara kunde och inte tänka på att pumpa bröstmjölk på nätterna.
Jag gick upp och klädde på mig och tog hissen ner några våningar, gick genom några korridorer, spritade händerna och gick in genom dörren till BIVA och in i salen där Ville låg. Varje morgon fick jag en rapport om hur natten hade varit. Dom dygnen Ville låg i respirator hände inte så mycket, tack och lov. Han sondmatades och hade en kateter och fick lugnande medicin, allt var så lugnt i rummet. Jag sjöng för Ville, väldigt tyst, sköterskorna hörde säkert dom också men det brydde jag mig inte om.
Jag fick nyckeln till bröstpumprummet, som mamma och Elias kallade "kobåset", och en flaska. Sedan gick jag till föräldrarrummet/köket som låg ute i korridoren. Där fanns ett litet rum på några kvm som innehöll 2 bröstpumpmaskiner, 1 stol och handfat. Där satt jag sedan i ca 30 min. Det var också därifrån jag ringde många av telefonsamtalen hem till nära och kära. När jag var färdig gick jag in på BIVA med flaskan och nyckeln. All mjölk jag pumpade kylde eller frös dom ner för att Ville senare skulle få det i sonden.
Jag pratade lite med Ville sedan sa jag hej då till Ville och åkte upp till Andreas och mitt rum på familjevåningen och sov ett par timmar till. Jag var väldigt trött under Villes sjukhustid. Att jag var trygg med personalen gjorde att jag kunde slappna av och sova. Han fick den bästa vården.
När vi vaknade klädde vi på oss och åkte ner till Ville. Vi pratade med personalen, jag pumpade igen och lagom till ronden gick Andreas och jag och åt frukost.
Var 3:e timma pumpade jag på dagtid. Jag fick mycket beröm, jag tror det var bra för mig att fokusera på det, få lite andrum, vara lite själv och tänka, när jag inte pratade i telefonen förstås.
Andreas hade att göra med att lära sig den maskinella utrustningen. Han vet allt om hur en respirator fungerar, olika intällningar och programeringar..... Han lärde sig snabbt att sondmata, hjälpa till att suga slem genom tuben (respirator-slangen)m.m. Vi fokuserade på olika saker helt enkelt. Men störst fokus fick självklart Ville!!!
Vi fick jättebra kontakt med all personal, dom var jätteproffsiga!
Vi gick och åt lunch på en av sjukhusrestaurangerna, sedan tillbaka till Ville. Vi ville inte vara någon annanstans än hos honom.
Eftersom Andreas inte visste att vi skulle åka till Stockholm när han åkte hemifrån så hade han inte med sig varken kläder eller tandborste. Tandborste och dyl. köpte han på apoteket. Kläder köpte min snälla kusin, som bor i Stockholm, åt honom. Hon kom och besökte Ville och oss en kväll. 
Kvällsmat köpte vi ofta på pressbyrån, dom hade ett stort sortiment av färdig micromat och sallader. Vi åt oftast uppe i köket på familjevåningen.
Jag avslutade dagarna precis som jag började dom. På kvällarna hade jag jättesvårt att säga godnatt till Ville. Det kändes som jag övergav honom. Han såg så ensam ut där han låg i sin säng. Jag var ofta ledsen och saknade alla mina barn oerhört mycket när Andreas och jag var ensamma uppe på rummet och skulle sova. Det var jättejobbigt!
Ville blev bättre och på 3:e dagen fick jag hålla honom i några minuter. Det var inte så lätt med alla slangar. Han hade tuben, sonden, katetern, droppet och s.k infarter (tror jag det kallas) som man ger mediciner och tar blodprov genom. Åh, vad jag njöt av att hålla honom i min famn dom där minutrarna. Det var svårt att lägga tillbaka honom i sängen. Jag saknade att hålla honom på ett naturligt sätt utan alla slangar.
Ju bättre Ville blev desto mer fick Andreas och jag sköta om honom själva. Vi sondmatade, tvättade honom och bytte blöjor när Ville inte längre hade katetern. Efter att Ville hade lämnat respiratorn fick han en cpap-grimma som sedan byttes ut till en mask. Cpap-apparaten används som andningshjälp, den blåser ner luft i lungorna (Andreas vet). En sjukgymnast kom och lärde oss att massera Ville. Massagen hjälper slemmet att lossna.
Efter 8 dagar, räknat från när han fick cpapen på VS (Västerviks sjukhus), fick jag äntligen hålla Ville utan massa slangar i vägen. Då var bara sonden kvar. Det var den dagen vi lämnade BIVA och flyttade till Q80, en vårdavd. på ALbs. Det var en jobbig dag för mig. Samtidigt som jag var glad att Ville var mycket bättre var jag ledsen att lämna BIVA där tryggheten fanns. Jag förstod inte hur jag skulle klara att hantera min oro och rädsla när inte Ville längre var uppkopplad och övervakad dygnet runt av personal, apparater och skärmar. Jag var jätteorolig. Det var en stor omställning men som min kloka mamma förklarade: "det är bra att det sker stegvis mot utskrivningen". Så rätt hon hade, det var ett steg mot hemgång, det jag längtade efter men som samtidigt var skrämmande.
Andreas låg med Ville på Q80 första natten. Jag hade det jättetufft på vårat rum med alla känslor som bara vällde fram. Jag tyckte det var skönt att vara ensam. Jag tror bara jag pratade med mamma den kvällen.
Jag trivdes inte alls på Q80 och längtade till VS.
Det positiva var att Ville blev ännu bättre och vi bestämde att Andreas skulle åka hem till våra superduktiga storprinsar som var hos sin mormor och morfar. Andreas åkte hem på torsdagkvällen.
På fredagen kom ambulansen och en taxi från Västervik. När jag såg sjuksköterskan A:s välbekanta ansikte blev jag så glad. När A satt Ville i en bilbarnstol som sedan placerade på ambulansbåren och sa hej då till mig grät jag. Jag fick tyvärr inte åka med i ambulansen utan fick åka taxi bakom ambulansen, var det tänkt. Slarvigt nog hade inte taxichauffören informerats om resan, taxin var försenad. Åh vad arg och ledsen jag var! Ville kom fram till VS och jag kom 1 timma senare.
Det var skönt att nästan vara på hemmaplan. 
Andreas sa "jag längtar fruktansvärt mycket efter vardagen". Vardagen betyder ju att alla är friska och att allt är som det ska. Det visade sig att det skulle ta ett tag till innan våran vardag kom tillbaka. Då visste vi inget om misstankarna och senare besked om att Ville har ds.
Många av mina tankar och funderingar var, hur bär vi oss åt för att inte smitta Ville med någon ny virus- eller bakterieinfektion? Helst av allt ville jag ta med mig hela familjen och flytta ut i skogen och inte träffa någon. Det slutade med 2 handspritpumpar som användes flitigt några veckor. Nu har Ville haft  infektioner och han klarar det bra, tack och lov.