Kläder som väcker minnen till liv

Idag gick jag igenom Villes byrålåda med kläder. Det är inte klokt vad minnen som följer med kläder. Jag stod och höll länge i bl.a dom första kläderna Ville hade på sig på BB och även dom kläderna Ville hade på sig när vi åkte till sjukhuset när han hade rs-virus och när vi drygt 2 veckor senare fick åka hem på permission (samma kläder vi båda dom tillfällena). Det är kläder jag känner att jag inte kommer att kunna skiljas ifrån. För många starka minnen är ihopkopplade med dom.
Jag ser Ville som nyfödd. Och Andreas och jag som stolta trebarnsföräldrar, så glada att allt gått bra. Elias och Hannes som var glada när lillebror var född och som inte tyckte om att lämna oss kvar på BB när vi hade haft tårtkalas för Hannes som fyllde 5 år dagen efter att Ville föddes.
Jag ser lilla Ville som är sjuk och medtagen, jag kan känna oron när jag satt i bilen på väg med honom till sjukhuset. Jag var ensam med honom och han satt i baksätet. Innan vi åkte hördes hans snörvlande andetag men under bilturen till VS var han så tyst. Jag kommer ihåg att jag blev lättad varje gång jag hörde honom snörvla till. Det kändes som vi aldrig skulle vara framme. Jag tyckte det tog så lång tid.
Jag ser friska Ville som jag frågade "vad bär du på för hemlighet?" när vi åkte hem från sjukhuset och fortfarande inte hade fått provsvaret om han hade ds. Jag var självklart jätteglad att han var frisk och att vi fick åka hem. Samtidigt var tankarna kvar på sjukhustiden, allt de trygga och alla som visade omtanke och delade min uppfattning att Ville var den sötaste bebis dom sett (dom gillar jag lite extra). Mina tankar for runt i huvudet, ds, inte ds, möjligtvis något annat? Det var verkligen en känslomässig berg-och dalbana! 
När jag höll upp dessa små kläder (som då var stora på honom)  framför Ville så insåg jag än en gång att vi är lyckligt lottade. Så liten han var....

Ville, 1vecka gammal