En tankeställare...

Nu ligger min lilla Ville kille på sin filt och tittar på mig och ler. Jag blir så glad.
I går hade han och jag pusskalas. Varje gång jag pussade honom sa jag puss. Idag inbillar jag mig att han förstod vad jag menade igår för när jag säger puss så tittar han på min mun och öppnar sin. Jag kanske inte inbillar mig...

Idag fick vi inbjudan av Svenska Downföreningen till en familjeträff senare denna månad. Den ska vi självklart åka på. Där får vi möjlighet att komma i kontakt med andra familjer som har barn med ds.
Det ska bli intressant att träffa äldre barn med ds för dom jag träffar nu är inte så gamla.
Jag träffade L idag och vi pratade lite om möten med äldre barn som har ds. Jag fick mig en tankeställare för jag har inte tänkt på att vissa möten med äldre barn kan också vara omtumlande. Det finns barn som har det svårare än andra. Det behöver inte bara vara hur barnet utvecklats utan även hur omgivningen påverkat barnet.
Jag kanske drabbas av tunnelseende och ser allt som är negativt. Tankar som "är det så här det kommer att bli" kanske träffar mig. Då tror jag det är viktigt att tänka på det positiva, alla är vi olika med eller utan ds och framtiden vet vi inget om. Mina nya ledord.

I morgon ska vi till habiliteringen och träffa Villes sjukgymnast igen.
Vi får se om hon överlämnar videokameran till Andreas. Hon kanske är rädd att inte få tillbaka den, så teknikintresserad som han är...
Jag tror hon kommer att tycka att det har hänt en del med Ville sedan han var där sist. Det tycker i alla fall jag. Han är starkare i nacken och så vänder han från rygg till mage.

Nu har Ville somnat och det gör hans mamma snart också.