Annorlunda midsommar

En annorlunda midsommarafton snart till ända.
Vi var och fikade hos våra semesterkompisar idag, det blev aldrig någon traditionell midsommardans. Vi frågade alla barnen men dom ville hellre springa iväg till lekplatsen....

Vi är nu färdigpackade, Andreas fick in all packning. Tur vi har fått låna våra vänners takbox!
Vi hade fått in packningen i bilen om vi hade valt att ha 5 säten. Men vi vill att barnen ska få svängrum och plats för sina saker så vi använder 6 säten, Elias sitter längst bak tillsammans med Villes vagn. Nu sitter killarna och bestämmer vilka filmer dom ska titta på under resan i morgon.
Dom är så förväntansfulla, undrar om dom kommer kunna sova i natt? 
Vi åker tidigt i morgon.

Elias bad mig skriva och berätta att han precis hörde Ville säga "hej" till honom....

Ville killen!

Planering...

Friidrottskolan är slut för den här gången för Elias. Han tycker att det har varit jätteroligt. Det är lite otippat att Elias favoritgrenar är spjut och diskus. Jag hade tippat på löpning och längdhopp. Kanske för att det var mina favoritgrenar på den tiden jag var friidrottare. Det var ca.30 år sedan....

Det börjar närma sig avfärd till Danmark. På lördag åker vi!
Jag tror att jag ska se till att vi alla är färdigpackade i morgon så att jag kan ägna fredagen åt att reducera packningen. Vi brukar alltid ha med oss för mycket.
Efter att K och jag pratat idag spelar det nog ingen roll att jag reducerar packningen, vi kommer ändå att behöva koppla på släpkärran. Regnkläder (det kan ju regna), badkläder, brassestolar, håvar, filtar (vi ska förhoppningsvis till stranden), träningskläder (vi ska motionera), barnens sparkcycklar, Villes vagn + allt annat som ska med...... 
Kommer att bli intressant. "Din fantastiska man brukar lösa det mesta" säger Andreas själv.



"Min fantastiska man" och våran fantastiska Ville!


Ska också skriva och berätta att vi var på habiliteringen igår. Vi träffade specialpedagogen. Logopeden fick förhinder. Hon bekantade sig lite med Ville och oss. Sedan fick vi se en gammal videofilm från 80-talet om hur tecken, bilder och tal stimulerar språkutvecklingen hos barn med ds.
Vi fick lite information om Karlstadmodellen och vilken litteratur vi kan läsa i utbildningssyfte. Teckenmaterial och information om teckenkurs m.m får vi i juli när vi har en ny tid till logopeden.


  

"Rullar" Ville

Nu har vi en liten "rullare" här hemma. Idag har Ville kommit på hur man rullar runt från mage till rygg också. Ena stunden låg han på mattan och i andra stund låg han en bit ut på golvet. Han har också hittat en kompis på väggen i tv-rummet, en högtalare... När han får syn på den stäcker han på sig och ler. Han försöker sig också på att snacka lite med högtalaren men får inte alltid svar. Han är så söt!

Jag har inte varit på topp det senaste dygnet. Lite feber, magont och trött men efter mycket sömn börjar det att ordna till sig. Ville är pigg men har lite feber han också.
Idag har jag suttit i telefon med försäkringskassan i 1 timma. Vi gick igenom våran ansökan om vårdbidrag. I augusti får vi besked om hur mycket vårdbidrag vi blir beviljade.

Just nu är Hannes hos en kompis och leker. Elias och Andreas är på fotbollsträning, sist innan sommaruppehållet. Jag ska gå och lägga mig i soffan med en trött Ville...

Ds-träff

Gårdagen fick vi ihopp. Tyvärr missade Hannes ett kalas han gärna hade gått på.
Elias började friidrottskolan, som han tyckte var roligt, så han följde inte med på ds-träffen som vi andra var på.
Ds-träffen var på Hornsö gård, i skogen mellan Blomstermåla och Högsby tror jag? Andreas envisades med att köra efter GPS:en istället för att fråga om en vägbeskrivning. Det hade gått bra om han hade vetat exakt adress. Vi irrade runt lite innan vi hittade rätt.
Det var en trevlig träff med mycket prat, korvgrillning och lek för barnen. Tråkigt nog var det inte så många familjer som deltog. Det berodde nog delvis på att det var "avslutningshelg". Hoppas på flera familjer nästa gång.

På Hornsö gård

Vi har ju inte så mycket erfarenhet eftersom Ville är så liten än. Men jag förstår att vi har tagit beskedet om att Ville har ds mycket bra. Många jag har pratat med och läst om har haft en jobbig tid efter att dom fått beskedet. Dom allra flesta har fått reda på att deras barn har ds redan på BB. Vi var naturligtvis inte helt oberörda men som jag skrivit tidigare så påverkade Villes sjukdomstid och att han var 7 veckor när vi fick reda på att han har ds våra känslor på ett positivt sätt. Han var frisk och vi hade lärt känna honom.

Efter träffen åkte vi och lämnade Hannes på det andra kalaset för dagen han var bjuden på. 

Ville efter en händelserik dag

Idag gör Elias ett litet kort avbrott från friidrottskolan för att spela poolspel med fotbollslaget. Så nu är dom 3 äldsta grabbarna i familjen vid/på fotbollsplanen i Fårbo.

Kläder som väcker minnen till liv

Idag gick jag igenom Villes byrålåda med kläder. Det är inte klokt vad minnen som följer med kläder. Jag stod och höll länge i bl.a dom första kläderna Ville hade på sig på BB och även dom kläderna Ville hade på sig när vi åkte till sjukhuset när han hade rs-virus och när vi drygt 2 veckor senare fick åka hem på permission (samma kläder vi båda dom tillfällena). Det är kläder jag känner att jag inte kommer att kunna skiljas ifrån. För många starka minnen är ihopkopplade med dom.
Jag ser Ville som nyfödd. Och Andreas och jag som stolta trebarnsföräldrar, så glada att allt gått bra. Elias och Hannes som var glada när lillebror var född och som inte tyckte om att lämna oss kvar på BB när vi hade haft tårtkalas för Hannes som fyllde 5 år dagen efter att Ville föddes.
Jag ser lilla Ville som är sjuk och medtagen, jag kan känna oron när jag satt i bilen på väg med honom till sjukhuset. Jag var ensam med honom och han satt i baksätet. Innan vi åkte hördes hans snörvlande andetag men under bilturen till VS var han så tyst. Jag kommer ihåg att jag blev lättad varje gång jag hörde honom snörvla till. Det kändes som vi aldrig skulle vara framme. Jag tyckte det tog så lång tid.
Jag ser friska Ville som jag frågade "vad bär du på för hemlighet?" när vi åkte hem från sjukhuset och fortfarande inte hade fått provsvaret om han hade ds. Jag var självklart jätteglad att han var frisk och att vi fick åka hem. Samtidigt var tankarna kvar på sjukhustiden, allt de trygga och alla som visade omtanke och delade min uppfattning att Ville var den sötaste bebis dom sett (dom gillar jag lite extra). Mina tankar for runt i huvudet, ds, inte ds, möjligtvis något annat? Det var verkligen en känslomässig berg-och dalbana! 
När jag höll upp dessa små kläder (som då var stora på honom)  framför Ville så insåg jag än en gång att vi är lyckligt lottade. Så liten han var....

Ville, 1vecka gammal

Skolavslutningsdagen

"Den blomstertid nu kommer"..... sjöngs i kyrkan idag. Barnens farfar med sambo, Hannes, Ville och jag tog plats i kyrkbänken och stämde in i sången. Det var stämningsfullt!
Sedan blev det STORA kramen för Elias, hans klasskompisar och fröknarna innan sommarlovet började.

Skolavslutningsdag för Elias

Tycker lite synd om Andreas som missade Elias skolavslutning i år. Han är på hemväg i skrivande stund. Det blev ingen "klassfika" i år så jag och barnen skyndade hemåt och åt lunch för att sedan åka till öronläkaren med Ville. Ett besök jag som gick väldigt fort. Läkaren tittade i Ville öron och konstaterade att det inte finns vätska bakom trumhinnorna, vilket kan ge sämre hörsel. Han tittade upp i Villes näsborrar och sa att det såg bra ut och slutligen tittade han i Villes hals och konstaterade att också det såg bra ut. Det här var en undersökning som ingår i vårdprogrammet Ville följer så därför tittade han också efter ev. gomspalt.
Allt såg bra ut.
Barnen och jag tog en snabbfika i sjukhuscafeterian innan vi åkte hem. Vi hann i stort sett bara hem innan moster och kusinerna kom för att vara barnvakter. Igår när jag åt lunch bet jag av en del av en tand. Jag fick en tandläkartid idag för "tandreparation". Så iväg på cykeln, 2 sprutor bedövning, kramp i käken efter 30 minuters vidöppet gapande, tackade mig själv för jag har betalat tandvårdsförsäkringen och cykeln hem igen. Det blev McDonalds middag hemma. Jag ville inte sitta på restaurang och dregla och spilla p.g.a att halva munnen var bedövad.

Jag känner mig ganska trött just nu. I morgon blir det en lugn dag. På lördag ska vi åka på ds-träff, Elias ska börja friidrottskolan (håller på i 5 dagar), och Hannes är bjuden på 2 kalas. Vi får se hur vi får ihop dagen?

Hannes i klättrartaget

Tårfyllt farväl

Oj, vilket gråtkalas dom 2 äldsta prinsarna Hagman har haft i kväll. För 2 timmar sedan åkte Andreas till Stockholm på kurs. Han kommer hem igen på torsdag kväll. Alldeles för länge tycker Hannes och Elias!
Tröttheten gjorde väl sitt till för så här ledsna brukar dom inte vara. Hannes stod i fönstret och mellan gråten och tårarna snörvlade han ur sig "nu går pappa fram till bilen", "nu sätter sig pappa i bilen", "nu åker bilen". Nu sover dom och drömmer säkert om sin pappa eller Legoland......?
Elias och Hannes har nedräkning nu. Idag är det 11 dagar till vi åker till Danmark och Legoland. Vi åker på midsommardagen så det blir lugnt midsommarfirande i år. I 1 vecka har vi hyrt ett hus tillsammans med Kompis och hennes familj. 2 dagar Legoland, 1 dag Lalandia, resten av dagarna är oplanerade än så länge. Förväntningarna är höga hos barnen såsom hos oss vuxna. Det ska bli roligt!
I morgon är det sista dagen för Hannes på dagis och Elias i skolan. På torsdag är det avslutning i kyrkan med Elias klass och sedan ett långt sommarlov...
I år är det första året som Elias ser fram emot ett långt sommarlov. Jag tror det beror på att skolan har blivit mer allvar för honom. Man behöver pusta ut ibland.
"Mamma, jag kan vara ute jättesent på kvällarna och sova över med kompisar när som helst" sa han häromdagen.
"Ja, när det passar" svarade jag diplomatiskt.

Festdag

I går var en rolig och händelserik dag! Klockan 8.45 var jag i stallet och träffade några av tjejerna i barnfilmklubben. Vi åt frukost tillsammans i cafeterian sedan gick vi ut i stallet till varsin häst.
Vi ryktade, krattsade hovarna, sadlade och tränsade hästarna. Jag är ovan så jag fick mycket hjälp, tack och lov. Min häst, Aristocat, var en snäll och lugn herre som tog mig på en liten ridtur ute i paddocken. Han var lite trött så när jag red fick skänkla (när jag trycker till med mina ben mot hästen) honom en hel del. Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i hela kroppen men framför allt i mina ben, men det var det värt. Det var jätteroligt!

Efter ridturen åkte jag hem och då var det dags att förbereda oss alla för kalas. Barnens kusiner fyller år med 1 vecka och några dagars mellanrum så igår var det "dubbelkalas". Vi fikade och hade trevlig. Barnen har knappt tid att fika för det är mycket lek och spring i benen.
Jag gick hem lite tidigare än resten av familjen för jag skulle göra i ordning mig för kvällens fest. Andreas och jag var bjudna till våra vänner som båda har fyllt 40. Det var första gången vi båda lämnade Ville en längre stund. Barnens mormor och morfar var hemma hos oss och var barnvakter. Ville var nöjd och somnade gott på kvällen. Elias och Hannes med.  
Festen var jättetrevlig och vi bjöds på mycket god mat och dricka!
Idag har vi en "dagen efter dag". Vi tar det lugnt.
I eftermiddag ska vi till vänner och hälsa på deras lilla labradorvalp. Jag gissar att vi kommer att få höra våra barns önskemål om en egen hund i kväll. 

Älsklingskillarna!!!

Besök hos sjukgymnasten

Idag har Ville varit hos sjukgymnast. Andreas videofilmade inte. Det gjorde hon själv idag.
Han vände sig om några gånger men det lyckades hon inte få med på inspelningen. När hon fick igång videokameran låg Ville stilla och när hon lade ifrån sig kameran tittade Ville på henne och snurrade runt. Vi hade jätteroligt åt det för det hände flera gånger. Hon gav upp och antecknade det i sina papper. Hon sa att Ville är inom ramen för normal motorisk utveckling. Det känns bra när vi får höra det från någon som är kunnig och erfaren.
Om 2 veckor ska Ville till öronläkaren och kontrollera hörseln. Det är ett läkarbesök som ingår i det medicinska vårdprogrammet för barn med ds. Jag tror inte att det är något fel på Villes hörsel. När vi pratar med honom ljudar han tillbaka.
Om 2 veckor ska vi också till habiliteringen och träffa logopeden och specialpedagogen. Vi ska prata om karlstadmodellen, som jag har skrivit lite om tidigare. Vi kommer också att få vägledning om hur vi använder tecken m.m.

I kväll ska alla mina killar på fotbollsmatch. OAIK spelar och Elias ska vara bollkalle. Hannes kommer nog att se till att korvförsäljaren har att göra. Korv måste man äta om man är på fotbollsmatch tycker Hannes. 
Själv ska jag ut och springa en runda.

Våran "gullunge"

Minnen som kommer tillbaka då och då

Idag har det varit många tankar och lite prat om Villes och våran tid på ALbs (Astrid Lindgrens barnsjukhus) som gör att jag vill skriva lite till.

Jag läste precis en blogg som en pappa till en liten flicka skriver. Flickan låg inlagd på ALbs och pappan skrev om sjukhustiden. När jag läste så kom många minnen tillbaka därifrån. 

Jag förstår för det första inte att jag tyckte att dagarna gick så fort för alla dagar var ungefär lika.
Det var en väntan på att Ville skulle bli bättre från sin infektion.
Jag vaknade varje morgon vid 5-tiden av att mina bröst ömmade för dom var fulla med mjölk. Sköterskorna sa till mig att sova så mycket jag bara kunde och inte tänka på att pumpa bröstmjölk på nätterna.
Jag gick upp och klädde på mig och tog hissen ner några våningar, gick genom några korridorer, spritade händerna och gick in genom dörren till BIVA och in i salen där Ville låg. Varje morgon fick jag en rapport om hur natten hade varit. Dom dygnen Ville låg i respirator hände inte så mycket, tack och lov. Han sondmatades och hade en kateter och fick lugnande medicin, allt var så lugnt i rummet. Jag sjöng för Ville, väldigt tyst, sköterskorna hörde säkert dom också men det brydde jag mig inte om.
Jag fick nyckeln till bröstpumprummet, som mamma och Elias kallade "kobåset", och en flaska. Sedan gick jag till föräldrarrummet/köket som låg ute i korridoren. Där fanns ett litet rum på några kvm som innehöll 2 bröstpumpmaskiner, 1 stol och handfat. Där satt jag sedan i ca 30 min. Det var också därifrån jag ringde många av telefonsamtalen hem till nära och kära. När jag var färdig gick jag in på BIVA med flaskan och nyckeln. All mjölk jag pumpade kylde eller frös dom ner för att Ville senare skulle få det i sonden.
Jag pratade lite med Ville sedan sa jag hej då till Ville och åkte upp till Andreas och mitt rum på familjevåningen och sov ett par timmar till. Jag var väldigt trött under Villes sjukhustid. Att jag var trygg med personalen gjorde att jag kunde slappna av och sova. Han fick den bästa vården.
När vi vaknade klädde vi på oss och åkte ner till Ville. Vi pratade med personalen, jag pumpade igen och lagom till ronden gick Andreas och jag och åt frukost.
Var 3:e timma pumpade jag på dagtid. Jag fick mycket beröm, jag tror det var bra för mig att fokusera på det, få lite andrum, vara lite själv och tänka, när jag inte pratade i telefonen förstås.
Andreas hade att göra med att lära sig den maskinella utrustningen. Han vet allt om hur en respirator fungerar, olika intällningar och programeringar..... Han lärde sig snabbt att sondmata, hjälpa till att suga slem genom tuben (respirator-slangen)m.m. Vi fokuserade på olika saker helt enkelt. Men störst fokus fick självklart Ville!!!
Vi fick jättebra kontakt med all personal, dom var jätteproffsiga!
Vi gick och åt lunch på en av sjukhusrestaurangerna, sedan tillbaka till Ville. Vi ville inte vara någon annanstans än hos honom.
Eftersom Andreas inte visste att vi skulle åka till Stockholm när han åkte hemifrån så hade han inte med sig varken kläder eller tandborste. Tandborste och dyl. köpte han på apoteket. Kläder köpte min snälla kusin, som bor i Stockholm, åt honom. Hon kom och besökte Ville och oss en kväll. 
Kvällsmat köpte vi ofta på pressbyrån, dom hade ett stort sortiment av färdig micromat och sallader. Vi åt oftast uppe i köket på familjevåningen.
Jag avslutade dagarna precis som jag började dom. På kvällarna hade jag jättesvårt att säga godnatt till Ville. Det kändes som jag övergav honom. Han såg så ensam ut där han låg i sin säng. Jag var ofta ledsen och saknade alla mina barn oerhört mycket när Andreas och jag var ensamma uppe på rummet och skulle sova. Det var jättejobbigt!
Ville blev bättre och på 3:e dagen fick jag hålla honom i några minuter. Det var inte så lätt med alla slangar. Han hade tuben, sonden, katetern, droppet och s.k infarter (tror jag det kallas) som man ger mediciner och tar blodprov genom. Åh, vad jag njöt av att hålla honom i min famn dom där minutrarna. Det var svårt att lägga tillbaka honom i sängen. Jag saknade att hålla honom på ett naturligt sätt utan alla slangar.
Ju bättre Ville blev desto mer fick Andreas och jag sköta om honom själva. Vi sondmatade, tvättade honom och bytte blöjor när Ville inte längre hade katetern. Efter att Ville hade lämnat respiratorn fick han en cpap-grimma som sedan byttes ut till en mask. Cpap-apparaten används som andningshjälp, den blåser ner luft i lungorna (Andreas vet). En sjukgymnast kom och lärde oss att massera Ville. Massagen hjälper slemmet att lossna.
Efter 8 dagar, räknat från när han fick cpapen på VS (Västerviks sjukhus), fick jag äntligen hålla Ville utan massa slangar i vägen. Då var bara sonden kvar. Det var den dagen vi lämnade BIVA och flyttade till Q80, en vårdavd. på ALbs. Det var en jobbig dag för mig. Samtidigt som jag var glad att Ville var mycket bättre var jag ledsen att lämna BIVA där tryggheten fanns. Jag förstod inte hur jag skulle klara att hantera min oro och rädsla när inte Ville längre var uppkopplad och övervakad dygnet runt av personal, apparater och skärmar. Jag var jätteorolig. Det var en stor omställning men som min kloka mamma förklarade: "det är bra att det sker stegvis mot utskrivningen". Så rätt hon hade, det var ett steg mot hemgång, det jag längtade efter men som samtidigt var skrämmande.
Andreas låg med Ville på Q80 första natten. Jag hade det jättetufft på vårat rum med alla känslor som bara vällde fram. Jag tyckte det var skönt att vara ensam. Jag tror bara jag pratade med mamma den kvällen.
Jag trivdes inte alls på Q80 och längtade till VS.
Det positiva var att Ville blev ännu bättre och vi bestämde att Andreas skulle åka hem till våra superduktiga storprinsar som var hos sin mormor och morfar. Andreas åkte hem på torsdagkvällen.
På fredagen kom ambulansen och en taxi från Västervik. När jag såg sjuksköterskan A:s välbekanta ansikte blev jag så glad. När A satt Ville i en bilbarnstol som sedan placerade på ambulansbåren och sa hej då till mig grät jag. Jag fick tyvärr inte åka med i ambulansen utan fick åka taxi bakom ambulansen, var det tänkt. Slarvigt nog hade inte taxichauffören informerats om resan, taxin var försenad. Åh vad arg och ledsen jag var! Ville kom fram till VS och jag kom 1 timma senare.
Det var skönt att nästan vara på hemmaplan. 
Andreas sa "jag längtar fruktansvärt mycket efter vardagen". Vardagen betyder ju att alla är friska och att allt är som det ska. Det visade sig att det skulle ta ett tag till innan våran vardag kom tillbaka. Då visste vi inget om misstankarna och senare besked om att Ville har ds.
Många av mina tankar och funderingar var, hur bär vi oss åt för att inte smitta Ville med någon ny virus- eller bakterieinfektion? Helst av allt ville jag ta med mig hela familjen och flytta ut i skogen och inte träffa någon. Det slutade med 2 handspritpumpar som användes flitigt några veckor. Nu har Ville haft  infektioner och han klarar det bra, tack och lov.

En tankeställare...

Nu ligger min lilla Ville kille på sin filt och tittar på mig och ler. Jag blir så glad.
I går hade han och jag pusskalas. Varje gång jag pussade honom sa jag puss. Idag inbillar jag mig att han förstod vad jag menade igår för när jag säger puss så tittar han på min mun och öppnar sin. Jag kanske inte inbillar mig...

Idag fick vi inbjudan av Svenska Downföreningen till en familjeträff senare denna månad. Den ska vi självklart åka på. Där får vi möjlighet att komma i kontakt med andra familjer som har barn med ds.
Det ska bli intressant att träffa äldre barn med ds för dom jag träffar nu är inte så gamla.
Jag träffade L idag och vi pratade lite om möten med äldre barn som har ds. Jag fick mig en tankeställare för jag har inte tänkt på att vissa möten med äldre barn kan också vara omtumlande. Det finns barn som har det svårare än andra. Det behöver inte bara vara hur barnet utvecklats utan även hur omgivningen påverkat barnet.
Jag kanske drabbas av tunnelseende och ser allt som är negativt. Tankar som "är det så här det kommer att bli" kanske träffar mig. Då tror jag det är viktigt att tänka på det positiva, alla är vi olika med eller utan ds och framtiden vet vi inget om. Mina nya ledord.

I morgon ska vi till habiliteringen och träffa Villes sjukgymnast igen.
Vi får se om hon överlämnar videokameran till Andreas. Hon kanske är rädd att inte få tillbaka den, så teknikintresserad som han är...
Jag tror hon kommer att tycka att det har hänt en del med Ville sedan han var där sist. Det tycker i alla fall jag. Han är starkare i nacken och så vänder han från rygg till mage.

Nu har Ville somnat och det gör hans mamma snart också.

Blogg award

Denna dag började på bästa tänkbara sätt! Jag fick min första blog award!

Den fick jag av Hannah. Tack!
Hannah lärde jag känna för drygt ett år sedan.
När vi låg på sjukhuset, ALbs, med Ville kontaktade jag henne. Hon har tråkiga erfarenheter i livet vad det gäller att ha ett barn som varit svårt sjukt. Det var många tankar, känslor och funderingar som jag inte kunde dela med någon som inte varit i samma situation så det kändes skönt och bra att skriva till Hannah. Hon delade med sig av sina erfarenheter. Tack igen Hannah!

Hannah skrev:
"Den första blogg-awarden ska en person som jag känner lite grann, som inte bor långt ifrån mig, få. Det är Ulrika. Hon är en ganska så ny bloggare. Ulrikas tredje son föddes i början på året och hade en tuff start med RS-virus som sedan ledde vidare till att de fick veta att han hade DS. Ulrikas blogg visar på hennes styrka men framför allt på kärleken till hennes tre pojkar. Jag tror att hade min Livia levt så hade nog Livia, jag, Ulrika och Ville träffats endel. Vi har en erfarenhet om att livet inte alltid blir som man tänkt sig men det blir bra ändå och vi älskar våra barn precis som de är! "

Det finns säkert många ute i bloggvärlden som är värda awards men jag har inte kommit dit än...
Är det någon jag skulle ge en award så är det att ge Hannah en till. Den styrka och klokhet Hannah förmedlar i sin blogg är värd många awards!
/kram

Lite av varje

Det blev en sväng till stranden igår. Elias och Andreas badade i det kalla vattnet. Sedan spelade Elias och Hannes fotboll med några andra killar. Ville sov i vagnen och Andreas och jag slappade i solen. Det började blåsa mer så efter ett tag packade vi ihop och åkte hem till våra vänner och fikade.

Idag har vi varit på fotbollens dag och sett Elias spela. Nu leker Hannes med en kompis och Elias förbereder inför kvällens spelfest. Han och 3 kompisar ska ha, som dom kallar det, "nintendo ds-fest".
Betyder att dom spelar spel, äter gott och......?

Jag vill gärna visa andra vad Ville kan för jag är stolt och glad att han är så stark och duktig. Jag är självklart glad att andra intresserar sig och följer hans utveckling. Just nu följer han utvecklingen bra och vi/han har ännu inte stött på något "hinder". Det jag oroar mig för ibland är att våra "förväntningar" på Ville höjs i och med det och det vill jag inte. Allt får ta den tid det tar...

Hannes läser "star wars" för Ville

Elias- och Villemys i sängen

Äntligen sommar!

Ville har blivit jätteduktig på att vända sig om. Det är ibland en kamp att sätta på honom blöjan. Han är bättre på att vända sig från rygg till mage än mage till rygg vilket slutar med att han blir arg ibland och då får vi hjälpa honom.

Idag jobbar Andreas sedan är han ledig några dagar till.

Idag ska mina killar och jag åka och träffa min jobbarkompis. Det ska bli roligt. Jag saknar mina jobbarkompisar. Det är inte konstigt med tanke på hur mycket jag träffar dom när jag jobbar och inte är mammaledig eller har semester. Som det ser ut nu kommer jag att vara mammaledig till augusti nästa år. Det känns bra, jag vill ta vara på denna tid som inte kommer tillbaka.  

Är vädret lika bra i morgon så åker vi nog en sväng till stranden. Elias och Hannes har längtat efter det länge nu.
Hannes är nöjd och förvissar sig om att i år kommer  han inte att behöva armpuffar när vi är och badar. Han har varit jätteduktig på simmskolan senaste året och simmar bra.
Det är skillnad på att simma i badhuset och i havet så jag får hålla ett öga på mina killar.
Elias har redan badat i år! Han och några kompisar fick ett fotouppdrag för tidningen Lagerbladet. Fotografen fotade killarna när dom badade i Fårbosjön. Så nu väntar vi med spänning på nästa nummer av Lagerbladet (i juli).