Sitter här i soffan och känner mig tom och besviken efter att tittat på svt2:s dokumentär "Det rätta barnet" som handlade om två kvinnor som samtidigt fick barn med ds. Jag och Andreas är inte ensamma om att tycka att det var en dyster och negativ bild man skildrade av att vara föräldrar till ett barn med ds, många av mina Facebook vänner i ds-gruppen är av samma åsikt. Jag skrev precis ett inlägg där jag skrev "ibland känner jag mig så positiv så jag undrar om jag är naiv, speciellt efter kvällens dokumentär. Men jag kommer fortsätta att vara positiv...eller naiv?"
Alla är vi olika...
torsdag 15 mars 2012
4 kommentarer:
Tack för att du besökt min blogg! Kommentera gärna, jag vill läsa lite jag också ;-)
(Om du är osäker på vilken profil du ska använda så välj "namn/webbadress" och fyll bara i ditt namn,tryck sedan på knappen "Fortsätt" och sedan "Skicka kommentar". Därefter kommer det upp ett lösenord som ska fyllas i den tomma rutan och tryck sedan återigen på knappen "Skicka kommentar"! LYCKA TILL!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller med! den var jättenegativ, man kände sig riktigt ledsen när man gick o lade sig..:( Men som tur är så finns gruppen på fb som intygar att det inte alls är så där.. :) vilken tur! jag tror man måste vara både positiv och naiv, ta probelmen när de kommer OM de kommer. Så gör man ju med sitt andra barn också, men där tänker man inte så mycket på vilka problem som kan komma, så varför gör man egentligen det med Moa, baraför att hon har ds,man VET ju forfarande inte vilken grad eller nåt som just hon har.. jaja, ha en bra dag! :)
SvaraRaderaHej Ulrika!
SvaraRaderaDet var länge sedan jag skrev något. Jag såg bara slutet av dokumentären och har ju då givetvis inte alls hela bilden. Jag upplevde det dock inte som så negativt (den ena mamman kanske när du påtalar det och jag tänker efter).
Själva grundtanken på programmet tycker jag var bra, det är bra att belysa olika ämnen så som att leva med barn med ds.
Jag tycker och hoppas att du fortsätter att vara positiv och om så är fallet också naiv, det mår ni alla bra av. Om framtiden vet vi inget och kan du hålla oron borta så är det ju super!! Jag hade ju så svårt att göra det med Livia, jag kunde ligga vaken om nätterna och fundera hur det skulle bli i framtiden, men vad hjälpte det...
Jag beundrar dig Ulrika för att du är så öppen, stark och glad (och att du visar att du är så innerligt glad för din fina Ville). Jag är övertygad om att du hjälper många andra som får barn med ds och som hittar till din sida!!
Hannah
Håller med Nettan! Lev i nuet och ta problemen när dom kommer om dom kommer!
SvaraRaderaHej Hannah! Ja, det fanns en baktanke med dokumentären men för min del överskuggades den av att mammorna såg så ledsna och uppgivna ut. Jag känner inte igen mig i så mycket men jag kan ju aldrig jämföra mig med andra, det var ju deras val att göra den här filmen.
SvaraRaderaJag oroar mig inte för framtiden för jag vet som sagt inte riktigt vad jag ska oroa mig för än.
Tack Hannah för fina ord. Tänker på vad jag skrev till dig när vi låg på sjukhus med Ville när han var sjuk, du gav mig styrka då.
Kram