När jag läser om andra som varit/är med om att förlora sina nära och kära i cancer, hur dom mår i ovissheten, rädslan och oron för hur sista tiden ska bli, sorgen att bli lämnad och vetskapen att aldrig mer få träffas i jordelivet, då förstår jag ibland inte att jag varit där själv, jag är en av dom.
Att mammas sjukdomsförlopp sista tiden gick i rasande fart är nog bidragande. Jag behövde inte leva med dom allra svåraste känslorna och en dödssjuk mamma så länge. Och det är jag tacksam för!
Även att oron malde på under ett halvårs tid, tiden från första cancerbeskedet, så lyste ändå hoppet under den tiden. Hoppet att mamma skulle besegra sjukdomen.
Hoppet släcktes på ett ögonblick en oktoberkväll.
Känslorna och minnena om den tiden, den allra sista tiden, har legat i ide ett tag men vaknar till liv nu när hösten och tiden kring mammas bortgång gör sig påmind.
Kommer ihåg allt så tydligt.
Igår lyste ett ljus för dig kära mamma.
Det känns fortfarande overkligt att se ditt namn på en gravsten.
Men så här länge har du aldrig varit i Stockholm tidigare.
Kram❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du besökt min blogg! Kommentera gärna, jag vill läsa lite jag också ;-)
(Om du är osäker på vilken profil du ska använda så välj "namn/webbadress" och fyll bara i ditt namn,tryck sedan på knappen "Fortsätt" och sedan "Skicka kommentar". Därefter kommer det upp ett lösenord som ska fyllas i den tomma rutan och tryck sedan återigen på knappen "Skicka kommentar"! LYCKA TILL!)