Vad säger Elias och Hannes? Den frågan får jag ofta och det är jag så glad för.
Mycket har hänt i deras liv också.
Dom blev storebröder när deras efterlängtade lillebror föddes.
"Vilken tid det tar, kommer aldrig bebisen?" frågade Hannes en gång om dagen. Dom gick ju också i väntans tider.
Så kom lilla Ville, dagen före Hannes 5-årsdag.
Lyckan var total!
Barn märker föräldrars oro och våra barn är inga undantag. Så när Ville inte gick upp i vikt och vi blev inlagda på sjukhuset blev Elias och Hannes oroliga för lillebror."Ville kommer väl inte att försvinna?" frågade Hannes. Dom kom och hälsade på och blev ledsna när dom inte fick ta med lilleror hem.
Vi kom hem och vardagen tog fart igen.
Sen kom tiden när Ville var sjuk och vi var inlagda på sjukhus igen.
Elias och Hannes frågade,"när kommer ni hem?", och vi var tvungna att svara att vi inte visste.
Det kändes hemskt. Vi saknade varandra så mycket.
Ibland grät vi i telefonen och andra gånger hade dom inte tid att prata.
Jag tycker att dom klarade allt bra. Mycket tack vare mormor, morfar och mosters familj som gjorde allt för att vardagen skulle flyta på som vanligt med skola, dagis, kompisar och fotbollsträning......
När vi ska på återbesök till sjukhuset med Ville så ställer dom frågan "ni kommer väl hem?".
Vi berättade för Elias och Hannes att Ville har Downs Syndrom. Vi förklarade att Ville har ett
handikapp. "Kommer han att sitta i rullstol?" frågade Elias. Vi förklarade att det finns många typer av handikapp och Villes handikapp kommer vara att han har svårare att lära sig t.ex. att gå, prata, läsa, skriva. "Jaha" sa båda två, sen tyckte dom att det för tillfället var färdigpratat om det.
Dom ställer frågor och tänker ibland på allt som har hänt och händer.
Elias och Hannes är så glada att deras lillebror Ville mår bra. Och att allt är som vanligt.
Jag tror att Hannes och Elias, efter allt som de varit igenom sen Ville föddes, lär sig eller mer rätt skrivet kanske är att de verkligen förstår värdet av ett syskon, att de uppskattar och tar till vara mer på sin lille Ville. Jag tyckte att Ella blev så tolerans efter att vi varit på sjukhus så mycket med Livia och när Livia tog så mycket tid. Hon frågasatte aldrig och visade heller aldrig något avundssjuka, jag tror hon förstod allvaret med Livia. Var var helt enkelt bara sä glad över att hennes syster levde!
SvaraRaderaHärlig respons när ni berättade att Ville hade DS! Barn är ju så underbara! De är inte så komplicerade som vi, vuxna, som ska fundera så mycket på hur allt i framtiden kommer att bli. Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer som barn, bara vara här och nu, ledsen och orolig ibland men nästan alltid glad och i nuet.
Vad fin din blogg är, ska bli så roligt att följa! Man känner kärleken till dina tre prinsar!
hej
SvaraRadera